lördag 27 april 2013

Tankar och känslor.

Läskigt fenomen. Vänster tumme tycks domna bort till och från, ända ner till handleden. Skitläskigt. Rätt som det är så har jag ingen känsel, sedan pirrar det sådär som när en kroppsdel "somnat" under en stund. Kan det vara nervtrådarna som försöker hitta tillbaka till sina platser? ;) Eller kan det vara svullnad i leden som klämmer till nerverna? Ingen aning. Svårt att se när gipset ligger i vägen.
På torsdag är det dags att byta gips och ta bort stygnen, ska bli intressant att se hur det ser ut där under. Och väldigt intressant att se hur mycket (eller rättare sagt lite) jag kan röra leden efter steloperationen.


Jag ställde mig på vågen igen imorse, livrädd för att gå ner för mycket i vikt. Har börjat trappa ner Tradolanen och matlusten smyger sig sakta men säkert på igen. Vikten låg bra, tack och lov.

För er som är nya läsare eller som av annan anledning missat mitt tidigare inlägg där jag skrev om min strävan för viktuppgång så nämner jag det igen, jag kämpar för att gå upp i vikt. Inte på ett "äta allt jag kommer över och gå upp i vikt"-sätt, utan "äta hälsosamt och i bra mängd i kombination med mycket träning"-sätt.
Jag har alltid varit smal. Till och med så smal att jag blivit retad för det, mobbad om man vill använda det ordet. Lång och smal, ungdomar i min omgivning hade bestämt att det inte var en godkänd kombination. Glåporden har haglat sedan småskolan och ända upp i gymnasiet, framför allt är det tjejer som betett sig väldigt illa, faktiskt väldigt sällan någon av grabbarna. Det är nog den förklaring jag kan hitta till att jag haft väldigt svårt för att umgås med andra tjejer.. jag hade 3 goda vänner under småskolan, 3 tjejer som varit helt fantastiska och är det fortfarande, även om vi inte har lika bra kontakt idag. Men under sena tonåren har det varit lite svårare, jag undrar om man blir mer osäker på sig själv under tonåren eller vad det nu kan handla om? Jag har varit duktig på att "stänga av" och inte lyssna till taskiga och elaka ord från folk runt omkring, men när "vänner" häver ur sig saker som "Min kille/En kille skulle aldrig kunna vara tillsammans med någon så smal som dig..", "Ät mer, du kommer ju gå av på mitten snart", då svider det oavsett hur mycket man försöker att inte ta åt sig. Det här ska ju vara en person som du litar på och som ska stötta dig?
Det tog inte lång tid att lista ut att dom här "vännerna" inte är riktiga vänner, en riktig vän stöttar och ställer upp, får dig på fötter och får dig att må bra. Självklart kan man ha skilda åsikter, men det är stor skillnad på att tycka olika om något och på att säga saker som sårar. Sådant gör inte vänner, inte avsiktligt och framför allt så ber man om ursäkt om man råkar säga något som sårar en vän.


Det blev en liten utstickare såhär mitt i bloggskrivandet, vet inte riktigt varför jag tänkt tillbaka på det just idag.

Jag är fortfarande en lång och smal tjej. Jag är 181 långa och stiliga centimeter och väger 77 läckra kilon. Jag är stolt över min kropp, stolt över vad jag åstadkommit och stolt över mina underbara fantastiska vänner, både tjejer som killar, som alltid ställer upp och som "pushar" mig framåt mot mina mål och låter mig få vara den jag är.



Nu ska jag sluta pladdra ;) Kom ihåg att den person som försöker trycka ner dig förmodligen bara är väldigt avundsjuk eller för feg för att släppa på sina förutfattade meningar, du duger som du är.

Kram till er alla! <3


1 kommentar:

  1. Du vet ju att det bara var avundsjuka, finns ingen tonårstjej som inte vill vara lite längre och lite smalare, det är ju fotomodellsidealet. och eftersom dom inte kunde bli det själv så var det lättare att trycka ner dig. människor är onda, men inget att bry sig om när man väl knäckt koden ;)

    SvaraRadera